Sök
  • Zensing

Flytten till New York

Uppdaterad: 3 dec 2018



Det föll sig så att efter fem år på OdenLab ville jag ut i världen och prova någonting annat än fotobranschen. Jag sparade ihop femtontusen kronor på tre månader, magasinerade mina möbler i mina föräldrars förråd, sa upp min lägenhet och köpte en flygbiljett till New York. Jag hade inte mycket till plan men jag hade sagt till mig själv att jag skulle arbeta på nåt café eller egentligen varsomhelst förutom i fotobranschen. Så blev det förstås inte. Efter bara en vecka hade jag tackat ja till ett färgkopistjobb på ett av de stora fotolabben i New York, ColorEdge. Arbetsvillkoren var förhållandevis hårda. Löneadministratören satt vid skrivbordet intill stämpelklockan och övervakade att vi alla gjorde rätt. Det skulle stämplas ut och in även om man bara skulle gå tvärs över gatan för att köpa en kaffe. Arbetstiderna var åtta till fem men i princip varje dag när man stod vid ytterdörren färdig att ge sig ut i New Yorks härliga kvällsliv så skrek chefen (som hette Raja) “Evaliiiiiina! Expressorder coming!!!!” Då var det bara att infinna sig i mörkrummet igen. På obestämd tid men sällan kunde man gå hem före nio på kvällen. Lönen var 7 dollar och 50 cent i timmen och varje fredag på lunchen köade man först till löneadministratörens skrivbord och sedan tillbringade man resten av lunchen med att köa till att lösa in sin check mot kontanter på närmaste bank.

Men jag var hyfsat nöjd ändå. Jag behövde verkligen pengarna för de pengar jag sparat behövde jag lägga på förskottshyror för de olika boenden jag flyttade runt mellan. Jag fick också lära mig att handcolorera diabilder vilket var väldigt svårt och utmanande. Under de tre månaderna jag arbetande på fotolabbet träffade jag James, en fotoassistent från Kapstaden, som blev min bästa vän. Det var också han som rekommenderade mig att söka jobb hos den Schweiziska fotografen Hans Gissinger där jag senare kom arbeta. Men innan dess hann jag tacka ja till ett arbete hos ett annat fotolabb i Stockholm, Diabolaget. De herrarna som ägde Diaolaget, var på besök på ColorEdge i New York. De såg vad jag gjorde, tyckte att jag var duktig och sa att om jag tröttnade på New York var jag välkommen till dem. Jag var vid det laget ganska trött på New York. Jag bodde inneboende i en skum lägenhet där mitt enda möblemang var en madrass på golvet. Utsikten genom fönstret var en tegelvägg. Jag var förkyld och hade feber men tvingades arbeta ändå. I lägenheten var man förbjuden att spola i toaletten om man inte gjort “nummer två” för toaletten var dekorerad med färgglada kulor som färgade vattnet rött, blått och gult och de skulle sparas på.

Vi var tre inneboende i den lägenheten. Efter ett tag upptäckte vi att hyresvärden, som själv bodde i vardagsrummet bakom draperier inte hade synts till på länge. Vi samlade ihop oss och var livrädda att han skulle ligga död bakom draperierna. Försiktigt gläntande vi på dem (det var strikt förbjudet att gå in i hans rum) men till vår lättnad var han inte där. Vi upptäckte att luren på hans fasta telefon saknades, så vi förstod att han planerat att vara borta. Han ville försäkra sig om att vi inte skulle använda hans telefon. Detta var ju innan mobilernas tid. Jag längtade verkligen bort från den lägenheten.



Jag tackade i alla fall ja till jobbet Stockholm men innam jag åkte hem gick jag på en intervju hos fotograf Hans Gissinger som min vän James rekommenderat. Hans visade mig den 500 kvm stora studion som var under uppbyggnad och förklarade att han var ute efter någon som kunde sköta hela hans digitaliserande av hans fotograferande. Jag hade ärligt talat ingen aning om vad det innebar, det här var ju 1994 och den digitala fotoutvecklingen hade inte kommit så långt då, men jag sa självklart att det var jag rätt person för. Han sa att han skulle höra av sig. Men jag lämnade honom faktiskt aldrig några kontaktuppgifter. Kanske var jag för trött på New Yorks hårda liv och ville hem. Jag åkte hem till Sverige, ringde fotolabbet i Stockholm och lovade att jag skulle börja nästföljande måndag. Men så blev det inte. När det på lördagen ringde i telefonen hemma hos mina föräldrar var det Hans Gissinger som på stark tysk/fransk brytning sa: “So Evalena. I need you to come and work for me.” Jag vet fortfarande inte än idag hur han hittade mitt nummer och mig hemma hos mina föräldrar i Sverige.

Istället för att infinna mig på Diabolaget på måndagen så ringde jag dem från en telefonkiosk på T-Centralen när jag var på väg till ambassaden för att söka visum, och meddelade att jag inte kunde börja arbeta för dem (har nånstans forfarande dåligt samvete för det faktiskt). Det blev början på mitt New York äventyr del två!

Min favorit frukost i New York; ägg, ost, bacon on a roll, to go!

#NewYork #Photography #HansGissinger #ColorEdge


69 visningar

Nacka & Stockholm